Satt nyss och tänkte på lärare. Att det är så jävla viktigt att man gillar dem. Jag menar, om man har en riktigt dålig lärare som bara är irreterad och inte lär ut något bra så slutar man ju helt enkelt komma på lektionerna eftersom det blir så jobbigt. Har man däremot en glad och trevlig lärare som är lite enklare att handskas med så ser man nästan fram emot de lektionerna.

I högstadiet hade jag en väldig tur med lärarna. Kan nog inte komma på en enda dålig lärare vi hade. Våran spanskalärare, No-läraren och våran klassföreståndare (som vi hade i svenska&engelska) var definitivt bäst! Det tråkiga där var att det ofta var någon av dom som var på antingen mamma- eller pappaledighet. Det föddes nämligen 5 barn under tiden min klass gick där! No-läraren fick 1, sp-läraren fick 1 (ett när vi slutade också) och våran klassföreståndare fick 2 styckna. Något speciellt med våran klass kanske? Hähä. Men tillbaka till högstadiet. Helt seriöst så var jag så jävla lycklig med favoritlärarna. Dom kunde prata vanligt ungdomsprat och inte bara hålla sig till att undervisa. Deras sätt att undervisa var super! Dom gjorde det på ett roligt sätt. Våran spanskalärares fina leende som fick vem som helst att må bra och att hon alltid brydde sig, våran långa No-lärares galet sköna kommentarer och våran klassföreståndare som när som helst bara kunde brista ut i sång... där spelade det ingen roll om vi hade prov eller en vanlig lektion, sjöng han så kunde han inte sluta. Dom här 3 lärarna var liksom inte lärare på något sätt, dom var ytterligare en elev i klassen som helt enkelt tog tag i undervisningen. Vi kunde skratta med dem. Jag tror aldrig att jag såg dom som lärare, eller asså jag respekterade dom fullt ut som lärare och jag tog allt de sa på fullaste allvar, men ni förstår vad jag menar.

Nu i gymnasiet är det helt annat. Man vågar nästan inte skratta åt/med lärarna. Man vågar inte ha samma konversation. Lektionerna går inte lika snabbt eftersom de bara bryr sig om undervisningen. Man har liksom inte samma kontakt med lärarna som man hade då. Visst, vi har några lärare som är bra... andra helt okej, och vissa står man inte ut med. Men jag vill ha tillbaka mina gamla lärare. Kunde man inte ha fått tagit med sig lärarna? Och kompisarna också för den delen.

Men jag antar att detta bara är ännu ett steg ut i vuxenlivet.


Spanskaläraren (ritad gravid eftersom det kändes som att hon oftast var det)
No-läraren (lång)
och våran klassföreståndare (som sjunger).