Det här saknar jag. Det finns många saker som jag saknar. Kan radda upp några av sakerna här nedanför, bara så att ni får en liten överblick över en liten del av det.

- Barndomen. Kan man säga barndomen? Jag antar det, eftersom jag faktiskt inte är något barn längre. Det här året fyller jag 18. Helt sinnes. Jag saknar iallafall den tiden då min familj bodde i radhus och vi hade allt vi kunde önska oss precis i närheten. Mina kompisar bodde jag grannar med och det var helt perfekt. Vi kunde vara ute på gården vid gungorna, sandlådan eller uppe vid lekparken hela kvällarna. Vi tröttnade aldrig på att vara där. Varje kväll kändes det som att något nytt hände och det kändes så bra. Vi kände oss starka, trygga och det kändes som att ingenting i hela världen kunde förstöra det vi hade. Ingenting i hela världen förstörde det heller, vi växte helt enkelt ifrån varandra ett tag. Väldigt tråkigt.

- Farfar. Min lilla, fina farfar som jag fick ha i 15 år. De 15 åren är jag överlycklig för, för jag vet att det finns dom som förlorar sin farfar när de är väldigt små eller de som aldrig haft någon farfar. Jag saknar min farfar något så otroligt. Varje gång vi åker hem till farmor så känns det som att någon saknas, och jag vet exakt vem som saknas. Även fast hon har flyttat till en annan lägenhet så luktar den nya lägenheten farfar, självklart även farmor. Men jag vet inte varför det luktar farfar, han har ju aldrig varit där. Men på något sätt så är det skönt att det gör det. Lukten påminner mig om hur han såg ut och hur han var. Här hemma så har jag en gammal portfölj i äkta skinn som jag fått utav honom. Den brukar jag faktiskt lukta i ibland för att kunna känna hans lukt. I portföljen har jag viktiga jobb- och skolpapper. Och det finns det faktiskt ett syfte med. Farfar var alltid så intresserad av hur det gick för mig i skolan och han sa alltid att han var så stolt över mig varje gång jag hade fått bra betyg eller när jag jobbade i en inredningbutik. Jag hade ett väldigt speciellt band med min farfar. Det kändes som att jag kunde prata med honom om allt. Vi pratade om vad som hände ute i världen och kunde ha livliga diskussioner om precis vad som helst.

- Högstadiet och gamla klassen. Jag saknar faktiskt min gamla klass fortfarande. Efter två år utan dem så känns det fortfarande lite... jaa, tomt. Jag minns alla gånger vi skrattade ihop, för det gjorde vi ofta. Jag minns den gången då jag skulle gå ut med Simon, Jocke och Emma (eller Cicci?). Simon hade tacklats lite med mig, på skoj ni vet, och då skulle jag göra tillbaka. Fast lite hårdare. Jag stod och laddade som bara den och tog verkligen sats. Självklart så flyttar sig Simon precis när jag kommer fram till honom och jag flög rakt ner i stenplattorna. Herregud vad vi garvade. Jag ligger och skrattar för mig själv när jag tänker på det.